Slöjdvärnet

-om slöjd och aktivism

Aktivistisk stickning. Jag sätter mitt eget andetag i vrångstrupen och konstaterar att detta måste vara en till synes mycket intern kamp. Försiktigt kryper jag igång det igen, andetaget. Jag andas ut. Vad gör ”vi” egentligen? 

Aktivism, utan någonting att riskera, utan att något står på spel. Bara avstå från Netflix, eller impulsen att klicka hem en ny tröja, istället för att vänta på den medan den växer fram i det fängslande spänningsfältet mellan höger och vänster sticka. Har någonsin en stickare riskerat fängelse? 

Att vara woke är ute, och ju mer du förutser hit och förutbestämmer dit desto mer folklig är du, och det är bra. Tron på den enhetliga och målstyrda människan, på en revolutionerande prestanda, i en dator eller en tvättmaskin. Revolutionären som en komplimang för en tekniskt kul men i grunden meningslös landvinning. Samhällsförändringen då, är det den vi stickar?

Språket tycks bli allt mer grällt, medan precisionen avtar. Jag behöver inte veta huruvida mitt barn vistades på en leråkrig skolgård igår, eller ens känna de sträva täckbyxorna impregnerade med sand och grus mellan händerna. Revolutionen avlastar mig på uppmärksamhet, maskinen gör bedömningen och utför tvätten. Men det finns ju de som limmar fast sig på motorvägar och riskerar fängelsestraff, blockerar hamnar mot vapentransporter. Ursinniga och högljudda handlingar som sköljs bort i ett konstant brus. Inte kan väl sådana handlingar likställas vid att sticka, eller för den skull odla och andra sociala medier-vänliga fritidsintressen som vi romantiskt ägnar oss åt? Men det avviker ju, från arbetslinjen. Jag hörde en gång att det mest revolutionära vi kan göra i denna tid är att vara irrationell. Uppgiven och samtidigt fundersam kan jag väl hålla med. Men då tror jag att vi måste sticka på arbetstid, alltså helt utanför uppdragsbeskrivningen. Och därefter ta emot sparken, en förlorad inkomst och välkomna utanförskapet.

När Försvarsminister Pål Jonson säger att han välkomnar fler aktörer till försvarsindustrin så tänker jag att han menar att det vore bra om fler i Sverige började tillverka mer vapen. Det har ju fallit väl ut i detta land tidigare. Jag tänker mig ett sånt där vapen med extremt hög prestanda, ja rent utav revolutionerande. Ingen långdistansrobot utan nära, typ Fridays Storm for Togetherness. Som att alla i grannskapet är lediga varje fredag för att slöjda en grillplats eller odla en potatisåker tillsammans. Vilket hembygdsvärn. Åkern, inte ett förband utan att förbinda sig med varandra och med platsen. Det har talats om det i byn i snart tio år, att odla tillsammans. Men alla håller vi på våra principer.  De tror att ingen lyssnar på dem fast det egentligen är dem som glömt att ställa en nyfiken fråga. En sån där fråga med väl tilltagen jordmån, där svaret kan växa, bortom kunskap och ideologi. Täckodling, tillsätt kalium, bespruta, no dig, bara mandelpotatis, veganskt, Asterix, nej, Blå Kongo, GMO, plöja. Men ska vi inte odla något mer än potatis? Vart ska den ligga? Det är ju bra om den är nära vatten. Nä, jag har nog inte tid. 

Syjuntan, den som kretsar kring skvaller och att laga textilier, har flutit på utan avbrott sen begynnelsens början. Jaget och kollektivet, tar förvisso en genväg att tillsammans finna mening i att prata om andra. Men hur skulle det kunna gå att laga eller långsamt tillverka något marknadsmässigt värdelöst i detta tidevarv utan sociala mervärden? Forskningen visar att få länder har en sån stark kultur som kretsar kring självförverkligande som Sverige. Att vi måste definiera oss genom dessa yttre markörer för att själen är så tillbakatryckt, så desillusionerad av all fokussplittring. Där kommer det flerfärgade stickmönstret till undsättning likt en nervig( läs: mycket uppmärksam) häst. Minsta bristande lyhördhet och närvaro och du ligger på backen, och mönstret skenar illvilligt iväg in i skogen. 

För över tio år sedan lekte jag med tanken på en egen -ism Skapismen. Leken har följt med mig sen dess, i perioder har jag knappt velat veta av den och ibland är den en motsägelsefull anti-ism. Men det jag där och då sökte efter var legitimiteten att vara fullständigt uppslukad och inuti någonting. Närvarande med sinnena i det jag hade för händerna men frånvarande från allt annat; skapande och eskapist. Där möter jag försiktigt upp det aktivistiska i slöjden, inte för att handlingen är aktivistisk som sådan utan snarare fortsatt mycket rimlig och normal. Däremot är den aktivistisk för att allt annat runtomkring oss tycks vara fullständigt uppochner. Så, låt oss därför fortsätta slöjda och tro på det, ömsom uppslukat ömsom tillsammans, tills något bättre kan ta vid. Kommer du på något, så hör gärna av dig!

Vi hörs!

/Ulrika

• DelaKopierat till urklipp

• aktivism
• artdemokrati
• dikt
• essä
• idédebatt
• krönika
• kultur
• kulturdebatt
• posthumanism
• slöjd
• Vilda honungsbins ambassad

• Vilda honungsbins ambassad på konferensen Nordic Summit of Species, Århus
• Grävling
• Pösfinken
• Vilda bins ambassad
• Första maj