Vilda honungsbins ambassad på konferensen Nordic Summit of Species, Århus

I september reste jag tillsammans med den svenska delegationen till Århus, Danmark, för att delta som en av cirka 150 andra, på en konferens där konstnärliga praktiker används som verktyg för att stärka naturens rättigheter. Det var en brokig skara. En del kom från politiken och aktivistiska rörelser, en del var konstnärer och kulturarbetare medan andra var mer spirituellt inriktade. Organisationen Organismen Demokratie från Berlin var där, liksom kampanjgruppen för att nominera Snæfellsjökull-glaciären till president på Island. Det kan låta löjligt, men om en tänker ett steg längre, att något likt en glaciär får vara vägledande i beslut som rör framtiden så skulle utfallet se fundamentalt annorlunda ut. Om beslut fortsätter att tas i samma riktning som idag, så kommer glaciären smälta, och framtiden likaså. 

Deltagare från ett dussin länder medverkade på föreläsningar, paneldiskussioner som varvades med workshops. Dagarna avslutades med en parad genom Århus. Många iklädde sig dräkter av en art, såsom bladlus, ålgräs, svinpest. En del dräkter var detaljrika, så att en på nära håll blev nyfiken och ville ställa frågor om vad och varför. Andra var välartikulerade på håll. När art-gestalterna tågade genom staden tog sig manifestationen en närmast scenisk gestalt, som både lekfull och vacker.

Hösten har kantats av hårda uttalanden från regeringen om demonstranter från Palestinarörelsen som ”odjur”. Tonläget har höjts gentemot aktivister, politiker har upplevt sig hotade och rätten att demonstrera känns plötsligt inte lika självklar. Samtidigt mobiliserade demonstrationerna mot Trump under parollen ”No king” den 18 oktober 7 miljoner deltagare! Under demonstrationerna kom personer utklädda till grodor, och nu planeras för en miljonmarch i dagarna med groddräkter. Genom detta humoristiska och lekfulla tilltal har maktförhållandena rubbats. Trump kan inte hävda att aktivisterna hotar rikets säkerhet och kräva militär närvaro för att möta upp grodor. Lika lite skulle Carl-Oskar Bolins känsla av att vara hotad av en groda tas på allvar. Den hårda retorik mot demonstranter och aktivister som högern använder, funkar helt enkelt inte på något som är uppenbart mjukt och fredligt.

Jag har alltid fascinerats av det gulliga, hur det drar empatin ur en. Och i denna art-parad fanns också dräktslöjden som gemensamhetsskapande aktivitet. Den som i adhocistisk anda snabbt såg en köks-sils potential att bli bi-ögon och en gammal cykelhjälm som grund för ett huvud. 

I en tid av polarisering, suktande efter det ena eller det andra så tror jag på ett annat omklätt fast avklätt tilltal för förändring. Du realiserar metaforen att gå i någon annans skor, du iklär dig en annan varelse för att försöka att se världen från ett annat håll. Samtidigt känns alltihop lite pinsamt, och jag tror att jag i den skörheten möjligtvis blir en bättre samtalspart. Att bli talesperson för en art är att se andra arter, att förstå och omfamna komplexiteten i frågor. Ju längre process desto mer dialektiskt måste det bli. Det är enkelt att vara god när situationen inte kräver handling eller beslut. Men när en ger sig in i faktiska frågor, får lyfta blicken från enbart ett mänskligt perspektiv, så händer det något. Allt blir mer nyansrikt och levande, du tar steg både framåt och bakåt. Just det är något att omfamna, att ständigt ompröva och hålla tanken uppmärksam. 

Fylld av dessa dagar återvände jag hem, för att se mitt omgivande landskaps behov och hot, och vem eller vilka som talar eller bör tala för de arter och fenomen som finns här. Det planeras för att bygga ett nytt kärnkraftverk i Ringhals som ska ta naturreservats-mark i anspråk, och mitt närmsta samhälles äldsta ängsmark med arter som i Sverige inte återfinns någon annanstans än just där, hotas av byggplaner. Det är förskräckligt, men det verkar också finnas vägar till motstånd som inte berörs av denna tids hårdförda retorik. Vägar som betonar samtalet mer än konfrontationen. Det är hoppfullt!

En del av de medverkande:
Arternas ambassad Viskan-Borås
Organismen Demokratie, Berlin
Becoming Species, Köpenhamn
Arternas Aarhus, Århus
Feral Malmö
Snæfellsjökull for president
Arternes Ambasadører

Bilder:Søren Helbo

Grävling

Grävling grävling,
livet är en tävling

Vem ska komma först?
Vems banklån är störst?

Tesla tesla,
jag mördade en vessla
Sladda över padda
på en mård med en Ford

Dödad av jäktad förare
Köra ifrån sig själv som förstörare
Körde in i dig hårt
utan att säga förlåt

Roadkill för att det inte ska kännas,
engelska om jag vill
Väg-döda om det ska brännas
Levande om jag var still

Sov nu du stilla 
Diket blommar blått av scilla

Stig upp till himmelen i din kroppsballong
från asfalt, tuvor och betong
Roadkills är vår följetong

Grävling grävling,
livet är en tävling

Sakta som en snigel
Samvetets strigel

Den som pratar med sitt inre vinner
och tiden rinner
som en porlande bäck
Nu avdunstar skulden
PUTS VÄCK!

Grävlingarna går att se och köpa hos Formargruppen i Malmö, mellan november 2025-januari 2026. Formargruppens hemsida

Pösfinken

Pösfink pösfink
pys ut din päronmage

Låt andetagen beta 
i naturbeteshage

Inte trångt i lowcut-bur
Då blir du bara hungrig och sur

Pösfink pösfink
pys ut din päronmage

Kasta sadel och tömmar
i denna självoptimeringstid

Låt magen hålla drömmar
om frid som kan ta vid

Skulpturerna går att se och köpa hos Formargruppen i Malmö, mellan november 2025-januari 2026. Formargruppens hemsida

Vilda bins ambassad


Här är en något längre version av talet jag höll på under ambassadörsceremonin och firandet av Biologiska mångfaldens dag i Borås. Nu är Vilda Honungsbins Ambassad officiellt inrättad! Initiativet Arternas Ambassad är startat av Naturkulturföreningen Skimmor och härvor. Se länk nederst på sidan. (OBS! Biet på bilden är ett solitärbi, och inte ett honungsbi)
.

Fridlyst hjärntryffel

Vårens Löjtnantshjärta
Begärets officer
Ögontrösten för dem
som vill ha mer
än ett rågat Hästhovsugglemott
för att Solvända om
och Hjärtstilla begär.

och Påfågelöga,
och havsnejonöga
lyfter blicken 
från Grå navellav

Bejakleja där Ormbärens gift, 
Vänderot om
till Härfågelns här

Fröjdgökbi för dem 
som är nöjda
med Liten fatsvamp.

Glödsandbi

Honungsbiet ser att gult ihop med ultraviolett blir bipurpur. Denna kombination av färg finns på ungefär 1/4-del av alla blommor, för att förstärka biets sikte mot pollen och nektar. 

Jag ser att lövträd med brutna grenar som tillslut bildar hålrum, i en stam med en inre diameter av åtminstone 40-50 cm knappt längre finns. Att honungsbinas bostäder inte längre skapas av naturliga processer.

När människan uppfann den stapelbara bikupan år 1852, raderades i princip 4000 år av naturlik bihållning och kup-arkitektur ut. Människans relation till honungsbina är lika lång, såsom deras första källa till socker. Till en början jagade människor bin och plundrade deras bon på honung. Så småningom övergick jakten till odling, i egenhanda tillverkade kupor efter platsens material och förutsättningar, biodlarens hantverkskunskap och lekfulla behov att skänka kupan ett symboliskt värde. Kuporna gavs djur- eller människolika gestalter; munkar, helgon, madonnor, lejon och björnar, ibland omgärdat av ett altarlikt tak. Dessa var runda, urholkade stockar eller flätade korgar som täcktes med lera. I en rund form blir värme och luft jämn. Så är det inte i dessa stapelbara lådor, såsom vi känner bikupor från år 1852 fram tills idag. 

I ett ihåligt träd kan bina omgärdas av det ekologiska system som de utvecklats i och anpassats efter under miljontals år. De kan dela rum med klokrypare, som äter de kvalster som honungsbin kan drabbas av. De får ett rund ingång till boet, vilket gör det lättare  för spejarbina att försvara honungen mot andra arter som vill åt den. De kan klä insidan av propolis, en antibakteriell massa som fungerar som en extra hud. De utsätts inte ständigt för att en människa öppnar locket för att övervaka eller kemiskt behandla dem mot angrepp från kvalster. Denna handling som försvagar bina, genom att propolishinnan bryts, bina exponeras för drag där viktiga feromoner vädras ut vilket skapar stress och stör kommunikationen dem emellan. Samtidigt är kupan så stor att svärmning hindras. När biorganismen svärmar och delas och en ny koloni skapas, sänks nivåerna av kvalster. 

Men det är hissnande när jag går i ekskogen hemma, och ser att de där 120-åriga träden kanske har 50-100 år kvar innan de kan bli bostäder åt vilda bin. Och de måste bli utsatta för starka vindar, så stammarna blir tjocka. Ekarna som nu befolkar gamla ljunghedar. De träd som när de en gång planterades och bildade en skog, tog Hallands människor ur svår svält under emigrationen.

Om hösten måste vädret stämma, vindstilla, soligt men ändå fuktigt för att frigöra nektarn ur ljungen. Nu bygger honungsbin sitt vinterförråd av mat. Men de får inte äta för mycket, så de blir dåliga i magen och en för tidig vårvinterdag tvingas ut ur kupan för att sen riskera att frysa ihjäl. 

Vilda honungsbin och Ljung. Hur ska jag kunna fokusera på en art, när den ständigt leder vidare till nästa? Kanske är det just det där tillsammansskapet, respekten att nyttja enbart en del och samtidigt var oskiljaktig från det hela.

Jung,
säger Ljung 
med augustispröd röst! 
Späd jaget över lapptäckslik hed. 

Låt egot dö, 
ge plats åt ett frö,
låt arterna sluta evig fred. 

Låt jaget uppgå i sårbar förening, 
i relationer och närvaro
inför alltets mening.

Bland Fibblemurarbin och Nålginst
utan kapitalförlust och marginalvinst 
Standard och bnp från 70-tal
med mjuka värden och bildningsideal
Hedmätare, Violmott och Sikelsäckmal

Prunka fritt i frisk ekonomi
som Blåklocka ihop med Klocksolbi

Hur växer Ljung, hur växer en art,
som knopp  blir till blomma, och därefter kart?

Hur spirar förändring från handlingens lott
från hedens Silversmygare och Timjanmott?

så ihop alla kroppar
brist ut alla knoppar
en grupp ljungögontröst med enad röst
ropar ”vilda och tama tillsammans är störst”!

https://www.skimmerochharvor.net/

Första maj

Idag demonstrerar dem på torgen
å vi lägger nässlor i korgen.

Idag är det faktiskt första maj,
säger pappa när vi äter nässelpaj

-Va gör vi då? 
-Vi kan lyssna på Hoola bandoola,
sjunga, rocka å vara coola.

-Men pappa vi ska ju klyva ved
-Ja men också tro på fred!
Å prillan, Fluffy och Florence på led,

lägger inga ägg dagen till ära.
Dem känner den press industrihöns får bära.
Den som gror utav kapitalismens lära,

utan maskar, gräs och jordbad 
Klämms ägg ut på led och långrad.

Prillan, Fluffy och Florence låter bli av solidaritet med de andra,
medan vi låter vår kantskära vandra.

Utfodra det vilda

I underhållningsprogrammet På Spåret visades i höstas en filmsnutt hemifrån Pernilla Wåhlin Norén, som i förbifarten visade upp sin nyavfrostade frys fylld med trä. ”Det här är ju min frys. Den är fylld av björk-täljämnen helt enkelt”. Det är ett väldigt samtida sätt att säga att ”jag är en sådan som är nära naturen”. Och jag som trodde att privilegiet att ha en frys som alstrar ström året runt för att kyla, skulle vara fylld av mat, eller till och med glass? Att tillåta hela sin person rymmas i en iskall rostfri frys är smått skrämmande. Det är skrämmande, att positioneringen är viktigare än nyfikenheten, frågorna, vetskapen om en persons oändlighet. Måste vi skriva tre profilbeskrivande ord eller intressen på vår dörr? Är det inte det vi ska känna när vi stiger in, blickarna möts, och samtalen börjar? 

Människan som ett kärl, inte som en källa. Det går emot tidens romantiska ideal. Och från ett enormt barrträdspalats i Dalarna vandrar tankarna iväg till Carl och Karin Larsson som återplanterats i den populärkulturella myllan ett tag. Och jag funderar på om deras offentliga gestalter var lika genant endimensionella i sin tid, lika fogliga inom ett enda porträtts ramar, och nöjda med det? Att Carl Larssons excentriska roddtur med ekan i den översvämmande trädgården liksom inte filmades av en slump. Vi vet ju vad Strindberg tyckte, och de som stör sig på Strindberg avfärdar honom som kvinnohatare. Det är lätt att ta till hårda ord för att döda en diskussion, för att aldrig behöva vara i tillsammans-tänkandet. Och varför är vi så rädda för det, att vara i det vilda och oberäkneliga. En del tänker att det ska fångas, medicineras, förklaras och begränsas. Men det går ju inte. Ibland måste vi i gränslöshet mötas vid foderbordet. Stå där och dricka i samma badkar, för att sedan dra iväg åt eget håll ett slag, alltid vetandes om vart vattnet finns.

Jag håller på att upprätta en Ambassad för vilda honungsbin i Halland, inte för att tämja dem, utan för att betrakta och kanske möta dem. Och, de har det svårt i dagens skogsbruk, dagens jordbruk, i antropocen. Så jag tänkte återigen på det där att så sant som att utveckling sker framåt så ska det vilda bli tamt. Men nu måste vi gå åt sidan och finna i mellanrummen om inte människovärlden ska bli till aska. Liksom vi måste låta bli att det vilda ska tämjas i syfte att följa oss. 

Ibland sätter jag mig på en tre år gammal häst, en blandning mellan arabisk fullblod och norsk dölehäst. Hennes porträtt skulle beskrivas såsom en korsning av ”Nerv och explosivitet” och ”envis med ett pannben av stål”. Men hon är faktiskt sig själv, olika varje gång, liksom jag. Ibland möts våra jag, och ibland drar vi åt olika håll. Och i att hon är ung så är hon inte lika full av konventioner, utan lyser klart i vilja och idé. Jag möter mig själv i henne, ibland i glädje, ibland otillräcklighet och rädsla. Och ibland umgås vi tillsammans med hennes flock, där jag som människa är i underläge. Mular undersöker mig från topp till tå, flärpar på kläder. De markerar mot varandra. Vem får stå närmast mig? Jag skapar både oreda och nyfikenhet. Jag hankar mig fram på deras språk så gott det går. Andas ut när de frustar. Kliar när de buffar. Och sen på en millisekund sträcks huvudena upp, öronen spetsas, ögonvitorna, näsborrarna. En hund. Vi är inte gjorda för samma liv, men vi har något att lära varandra. Jag andas ut, de litar kanske på mig. Sänker huvudena, och återgår till mul-pill och kli. De följer mig tillbaka till grinden. Jag hoppar på cykeln och cyklar hem. De följer mig med blicken, och jag känner dens värme på avstånd. Jag bär med deras andetag ett långt tag efteråt. 

Pillar ner några frön av Drakblomma. Den påminner om Snokörten, eller för den skull Oxtunga som växer här på ängen som ogräs.

Ett namn hänger ihop med jaget. Jag har urholkat en stock och skapat ett hålrum på 45 liter. Det är ett försök att locka hit dem, honungsbina. I det är det också mitt ansvar att se till att det finns tillräckligt med mat. Det måste finnas konstant; på våren, sommaren och hösten, liksom vid regn och torka. Och sniglarna äter mycket bladväxter, så kopparormen måste trivas. Så jag bygger en liten kallmurad stenmur. men jag är rädd för att huset ska svämma över nu när diket satt igen. Så jag behöver röja sly, och dika ur. Bina får hundra meter längre att flyga till våtmarken där bäcken utgår ifrån. De klarar det. Men stjärtmesarna som bodde i buskaget då? Jag planterar en ny häck, flyttar de mindre plantorna från buskaget av Hägg, Slånbär, Hagtorn, Olvon och Fläder. Och vi kompromissar, och jag inkräktar på deras livsmiljö för att vinna något till min egen.

Fröställningen av Honungslök

Och det enda jag kan komma fram till, är att historien aldrig hade detta problem. För exploatering är inte handgjord. Människokroppen kan inte axla maskinernas fart. Och i mödan hinner både tankar, perspektiv och inverkan gro.  Det är där jag också kan se konsekvenserna, medan det sker, för det sker långsamt; mognar av ljus och värme.

Och tiden ryms inte inom en ram utan flödar vilt och utanför stängselstolp. Så, jag ska nog tillslut öppna upp min kupa för bina, och hoppas att de ska hitta hit, med gaddar, surr och honung. Vårlökarna spirar och drakblomman ska gro. Och jag försöker se hur en rutten ekonomi i arbetslinjens århundrade är en övning att ge utan investeringsstrategier om avkastning och skörd; att mata det vilda.

Här kan du se Carl Larssons roddtur
https://www.svt.se/nyheter/video/6dlfu9-har-ror-carl-larsson-omkring-pa-tomten/3z96bl

Här kan du, helt utan kostnad, bli medlem i Honungsbi-föreningen
https://honungsbi.org/

2 svar till ”Utfodra det vilda”

  1.  profilbild
    Anonym

    Tack för intressant läsning och nya perspektiv på att hjälpa det vilda. Jag tänker på de olika djuren som lever i vår trädgård på det där mest basala sättet: ställer ut små grunda vattenfat, planterar så många olika arter som möjligt i trädgården osv. Men blev nu inspirerad att göra mer. Tack för det! /Maria

    1. SKAPISMEN profilbild

      Åh, ja alla behöver vatten. Den där vardagliga uppmärksamheten på allt det levande runtomkring är fint, oavsett om reaktionen är ett görande, betraktande eller annat.

Lämna en kommentar

, , , , , , ,

Slöjdvärnet

-om slöjd och aktivism

Aktivistisk stickning. Jag sätter mitt eget andetag i vrångstrupen och konstaterar att detta måste vara en till synes mycket intern kamp. Försiktigt kryper jag igång det igen, andetaget. Jag andas ut. Vad gör ”vi” egentligen? 

Aktivism, utan någonting att riskera, utan att något står på spel. Bara avstå från Netflix, eller impulsen att klicka hem en ny tröja, istället för att vänta på den medan den växer fram i det fängslande spänningsfältet mellan höger och vänster sticka. Har någonsin en stickare riskerat fängelse? 

Att vara woke är ute, och ju mer du förutser hit och förutbestämmer dit desto mer folklig är du, och det är bra. Tron på den enhetliga och målstyrda människan, på en revolutionerande prestanda, i en dator eller en tvättmaskin. Revolutionären som en komplimang för en tekniskt kul men i grunden meningslös landvinning. Samhällsförändringen då, är det den vi stickar?

Språket tycks bli allt mer grällt, medan precisionen avtar. Jag behöver inte veta huruvida mitt barn vistades på en leråkrig skolgård igår, eller ens känna de sträva täckbyxorna impregnerade med sand och grus mellan händerna. Revolutionen avlastar mig på uppmärksamhet, maskinen gör bedömningen och utför tvätten. Men det finns ju de som limmar fast sig på motorvägar och riskerar fängelsestraff, blockerar hamnar mot vapentransporter. Ursinniga och högljudda handlingar som sköljs bort i ett konstant brus. Inte kan väl sådana handlingar likställas vid att sticka, eller för den skull odla och andra sociala medier-vänliga fritidsintressen som vi romantiskt ägnar oss åt? Men det avviker ju, från arbetslinjen. Jag hörde en gång att det mest revolutionära vi kan göra i denna tid är att vara irrationell. Uppgiven och samtidigt fundersam kan jag väl hålla med. Men då tror jag att vi måste sticka på arbetstid, alltså helt utanför uppdragsbeskrivningen. Och därefter ta emot sparken, en förlorad inkomst och välkomna utanförskapet.

När Försvarsminister Pål Jonson säger att han välkomnar fler aktörer till försvarsindustrin så tänker jag att han menar att det vore bra om fler i Sverige började tillverka mer vapen. Det har ju fallit väl ut i detta land tidigare. Jag tänker mig ett sånt där vapen med extremt hög prestanda, ja rent utav revolutionerande. Ingen långdistansrobot utan nära, typ Fridays Storm for Togetherness. Som att alla i grannskapet är lediga varje fredag för att slöjda en grillplats eller odla en potatisåker tillsammans. Vilket hembygdsvärn. Åkern, inte ett förband utan att förbinda sig med varandra och med platsen. Det har talats om det i byn i snart tio år, att odla tillsammans. Men alla håller vi på våra principer.  De tror att ingen lyssnar på dem fast det egentligen är dem som glömt att ställa en nyfiken fråga. En sån där fråga med väl tilltagen jordmån, där svaret kan växa, bortom kunskap och ideologi. Täckodling, tillsätt kalium, bespruta, no dig, bara mandelpotatis, veganskt, Asterix, nej, Blå Kongo, GMO, plöja. Men ska vi inte odla något mer än potatis? Vart ska den ligga? Det är ju bra om den är nära vatten. Nä, jag har nog inte tid. 

Syjuntan, den som kretsar kring skvaller och att laga textilier, har flutit på utan avbrott sen begynnelsens början. Jaget och kollektivet, tar förvisso en genväg att tillsammans finna mening i att prata om andra. Men hur skulle det kunna gå att laga eller långsamt tillverka något marknadsmässigt värdelöst i detta tidevarv utan sociala mervärden? Forskningen visar att få länder har en sån stark kultur som kretsar kring självförverkligande som Sverige. Att vi måste definiera oss genom dessa yttre markörer för att själen är så tillbakatryckt, så desillusionerad av all fokussplittring. Där kommer det flerfärgade stickmönstret till undsättning likt en nervig( läs: mycket uppmärksam) häst. Minsta bristande lyhördhet och närvaro och du ligger på backen, och mönstret skenar illvilligt iväg in i skogen. 

För över tio år sedan lekte jag med tanken på en egen -ism Skapismen. Leken har följt med mig sen dess, i perioder har jag knappt velat veta av den och ibland är den en motsägelsefull anti-ism. Men det jag där och då sökte efter var legitimiteten att vara fullständigt uppslukad och inuti någonting. Närvarande med sinnena i det jag hade för händerna men frånvarande från allt annat; skapande och eskapist. Där möter jag försiktigt upp det aktivistiska i slöjden, inte för att handlingen är aktivistisk som sådan utan snarare fortsatt mycket rimlig och normal. Däremot är den aktivistisk för att allt annat runtomkring oss tycks vara fullständigt uppochner. Så, låt oss därför fortsätta slöjda och tro på det, ömsom uppslukat ömsom tillsammans, tills något bättre kan ta vid. Kommer du på något, så hör gärna av dig!

Vi hörs!

/Ulrika

Lämna en kommentar