I underhållningsprogrammet På Spåret visades i höstas en filmsnutt hemifrån Pernilla Wåhlin Norén, som i förbifarten visade upp sin nyavfrostade frys fylld med trä. ”Det här är ju min frys. Den är fylld av björk-täljämnen helt enkelt”. Det är ett väldigt samtida sätt att säga att ”jag är en sådan som är nära naturen”. Och jag som trodde att privilegiet att ha en frys som alstrar ström året runt för att kyla, skulle vara fylld av mat, eller till och med glass? Att tillåta hela sin person rymmas i en iskall rostfri frys är smått skrämmande. Det är skrämmande, att positioneringen är viktigare än nyfikenheten, frågorna, vetskapen om en persons oändlighet. Måste vi skriva tre profilbeskrivande ord eller intressen på vår dörr? Är det inte det vi ska känna när vi stiger in, blickarna möts, och samtalen börjar?
Människan som ett kärl, inte som en källa. Det går emot tidens romantiska ideal. Och från ett enormt barrträdspalats i Dalarna vandrar tankarna iväg till Carl och Karin Larsson som återplanterats i den populärkulturella myllan ett tag. Och jag funderar på om deras offentliga gestalter var lika genant endimensionella i sin tid, lika fogliga inom ett enda porträtts ramar, och nöjda med det? Att Carl Larssons excentriska roddtur med ekan i den översvämmande trädgården liksom inte filmades av en slump. Vi vet ju vad Strindberg tyckte, och de som stör sig på Strindberg avfärdar honom som kvinnohatare. Det är lätt att ta till hårda ord för att döda en diskussion, för att aldrig behöva vara i tillsammans-tänkandet. Och varför är vi så rädda för det, att vara i det vilda och oberäkneliga. En del tänker att det ska fångas, medicineras, förklaras och begränsas. Men det går ju inte. Ibland måste vi i gränslöshet mötas vid foderbordet. Stå där och dricka i samma badkar, för att sedan dra iväg åt eget håll ett slag, alltid vetandes om vart vattnet finns.
Jag håller på att upprätta en Ambassad för vilda honungsbin i Halland, inte för att tämja dem, utan för att betrakta och kanske möta dem. Och, de har det svårt i dagens skogsbruk, dagens jordbruk, i antropocen. Så jag tänkte återigen på det där att så sant som att utveckling sker framåt så ska det vilda bli tamt. Men nu måste vi gå åt sidan och finna i mellanrummen om inte människovärlden ska bli till aska. Liksom vi måste låta bli att det vilda ska tämjas i syfte att följa oss.
Ibland sätter jag mig på en tre år gammal häst, en blandning mellan arabisk fullblod och norsk dölehäst. Hennes porträtt skulle beskrivas såsom en korsning av ”Nerv och explosivitet” och ”envis med ett pannben av stål”. Men hon är faktiskt sig själv, olika varje gång, liksom jag. Ibland möts våra jag, och ibland drar vi åt olika håll. Och i att hon är ung så är hon inte lika full av konventioner, utan lyser klart i vilja och idé. Jag möter mig själv i henne, ibland i glädje, ibland otillräcklighet och rädsla. Och ibland umgås vi tillsammans med hennes flock, där jag som människa är i underläge. Mular undersöker mig från topp till tå, flärpar på kläder. De markerar mot varandra. Vem får stå närmast mig? Jag skapar både oreda och nyfikenhet. Jag hankar mig fram på deras språk så gott det går. Andas ut när de frustar. Kliar när de buffar. Och sen på en millisekund sträcks huvudena upp, öronen spetsas, ögonvitorna, näsborrarna. En hund. Vi är inte gjorda för samma liv, men vi har något att lära varandra. Jag andas ut, de litar kanske på mig. Sänker huvudena, och återgår till mul-pill och kli. De följer mig tillbaka till grinden. Jag hoppar på cykeln och cyklar hem. De följer mig med blicken, och jag känner dens värme på avstånd. Jag bär med deras andetag ett långt tag efteråt.
Pillar ner några frön av Drakblomma. Den påminner om Snokörten, eller för den skull Oxtunga som växer här på ängen som ogräs.
Ett namn hänger ihop med jaget. Jag har urholkat en stock och skapat ett hålrum på 45 liter. Det är ett försök att locka hit dem, honungsbina. I det är det också mitt ansvar att se till att det finns tillräckligt med mat. Det måste finnas konstant; på våren, sommaren och hösten, liksom vid regn och torka. Och sniglarna äter mycket bladväxter, så kopparormen måste trivas. Så jag bygger en liten kallmurad stenmur. men jag är rädd för att huset ska svämma över nu när diket satt igen. Så jag behöver röja sly, och dika ur. Bina får hundra meter längre att flyga till våtmarken där bäcken utgår ifrån. De klarar det. Men stjärtmesarna som bodde i buskaget då? Jag planterar en ny häck, flyttar de mindre plantorna från buskaget av Hägg, Slånbär, Hagtorn, Olvon och Fläder. Och vi kompromissar, och jag inkräktar på deras livsmiljö för att vinna något till min egen.

Och det enda jag kan komma fram till, är att historien aldrig hade detta problem. För exploatering är inte handgjord. Människokroppen kan inte axla maskinernas fart. Och i mödan hinner både tankar, perspektiv och inverkan gro. Det är där jag också kan se konsekvenserna, medan det sker, för det sker långsamt; mognar av ljus och värme.
Och tiden ryms inte inom en ram utan flödar vilt och utanför stängselstolp. Så, jag ska nog tillslut öppna upp min kupa för bina, och hoppas att de ska hitta hit, med gaddar, surr och honung. Vårlökarna spirar och drakblomman ska gro. Och jag försöker se hur en rutten ekonomi i arbetslinjens århundrade är en övning att ge utan investeringsstrategier om avkastning och skörd; att mata det vilda.
Här kan du se Carl Larssons roddtur
https://www.svt.se/nyheter/video/6dlfu9-har-ror-carl-larsson-omkring-pa-tomten/3z96bl
Här kan du, helt utan kostnad, bli medlem i Honungsbi-föreningen
https://honungsbi.org/
2 svar till ”Utfodra det vilda”
-
Tack för intressant läsning och nya perspektiv på att hjälpa det vilda. Jag tänker på de olika djuren som lever i vår trädgård på det där mest basala sättet: ställer ut små grunda vattenfat, planterar så många olika arter som möjligt i trädgården osv. Men blev nu inspirerad att göra mer. Tack för det! /Maria
-
Åh, ja alla behöver vatten. Den där vardagliga uppmärksamheten på allt det levande runtomkring är fint, oavsett om reaktionen är ett görande, betraktande eller annat.
-
Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar